Alexe Landgren och Karen Helene Haugaard ANNA-priset 2023

– Efter sju ansökningar med samma projekt lyckades vi! ANNA-priset kom i precis rätt tid och gör stor skillnad för oss i detta lågbudgetprojekt. Vi är stolta, glad och oerhört tacksamma! säger Alexe Landgren och Karen Helene Haugaard.

– Årets Anna-pris går till ett fantastiskt projekt som förtjänar uppmärksamhet. Filmen berör ett ämne som alltför många kvinnor är lämnade ensamma i. Vi ser fram emot att filmen når sin publik och sätter igång ett samtal och skapar ökad förståelse för den sårbarhet en nybliven förälder kan hamna i, säger Helene Granqvist, en av WIFT Sveriges två ordföranden tillika ordförande för WIFT International.

Priset delas ut av Andrew Jenks, Nya Zeelands ambassadör till Sverige, under Tempo Dokumentärfestivals prisutdelning i morgon lördag 11 mars.

Hedersomnämnande till Maryam Ebrahimi
Hedersomnämnande gavs för första gången förra året. I år går det till Maryam Ebrahimi för dokumentären ”The Phantom Pain of Rojava” som följer en grupp kvinnliga gerillasoldater både på slagfältet och under deras återhämtning när de vistas i ett hus för skadade. Genom kvinnornas upplevelser, minnen och drömmar tecknas en berättelse om en unik feministisk revolution och ett av historiens mest heroiska väpnade motstånd – Rojavas kamp för frihet.

I hedersomnämnandet ingår även ett postproduktionspris skänkt av Good Post i Malmö.

Om Alexe Landgren och Karen Helene Haugaard
Alexe är utbildad manusförfattare och regissör med en bakgrund som regiassistent och statistansvarig. Hon har gjort nio kortfilmer. 2009 nominerades “Fredag” till Startsladden och samma år fick hon Anders Sandrews manusstipendium. 2017 vann “Se till mig”  Pixel Talent Award.

Karen Helene är i grunden skådespelare och utbildad filmpedagog, men har de senaste tio åren arbetat bakom kameran som FAD, SAD och produktionsledare. Hon har gjort

flera kortfilmer där den senaste “Min pappa dog varje kväll” fick pris för bästa

skådespelare och ett hedersomnämnande vid Pixel 2017.

Alexe och Karen Helene har jobbat tillsammans i fem år. De är baserade i Skåne och tar gärna in närheten till Köpenhamn i sina berättelser. De arbetar med vardagsdramatik och lågmäld humot i en ton de vill kalla poetisk diskbänksrealism. “Lykke Post Partum” – om hur en förlossningsdepression påverkar inte bara mamman som drabbas utan hela familjen – är deras långfilmsdebut. Parallellt med postproduktionen av ”Lykke Post Partum” utvecklar de sin nästa film “Hänsyn skall tas”/”Til barnets bedste”, om föräldraalienation.

Om ANNA-priset
ANNA-priset, som delades ut första gången 2014, är uppkallat efter en av Sveriges första kvinnliga regissörer, Anna Hofman-Uddgren, och är instiftat av WIFT (Women in Film and Television), UN Women Sverige och Svenska Filminstitutet.

Juryns motivering:
2022 år ANNA-pristagare lyfter i sin film vikten av rätt hälso- och sjukvård under graviditet, förlossning, eftervård och amning. Detta gestaltas genom huvudpersonens förlossningsdepression som går obehandlad, vilket sliter på familjen, skapar starka skuldkänslor och försvårar moderns anknytningen till det nyfödda barnet. Vidare illustrerar filmen föräldrarnas gemensamma ansvar för barnets uppfostran och som föräldrar.

Filmen behandlar FN:s Kvinnokonventions artiklar 5, 12 och 16.

Tidigare pristagare
2021

Jonelle Twum för sitt filmprojekt ” Ett meddelande till Ernestina” som utforskar kvinnors aktörskap i ett ojämställt samhälle och hur migrationen påverkar möjligheten till utbildning, utveckling och framsteg.

2020

Natalie Álvarez Mesén med projektet “Vargen biter sönder dina rena händer/ The Wolf will tear your immaculate hands” som gestaltar flera generationer kvinnors öden, som genom diskriminerande normer kuvats i sin intellektuella utveckling.

2019

Regissören Lovisa Sirén för sin första långfilm ”Sagres”, en roadmovie som speglar tre generationer kvinnor.

2018

Filmskapare Fanny Ovesen med filmen ”Laura” där hon med en stark och egen röst gestaltar hur etablerade könsmaktsnormer direkt verkar diskriminerande mot kvinnor och flickor, både på det objektiva och subjektiva planet.

2017

Victoria Verseau för projektet ”Meril”, baserad på tiden kring hennes könskonfirmerande kirurgi i Thailand.

2016

Fanni Metelius för filmen ”Jag vill inte bli gammal nu”, en stark berättelse och en kompromisslös skildring av sexualitet, sårbarhet och aggressivitet, samtidigt som den ifrågasätter fördomar och stereotypa könsroller.

2015

Frilansaren och filmaren Emilia Henriksson för filmprojektet ”Barnmorskorna” om en grupp barnmorskor som driver en nätbaserad masterutbildning i Sexuell och reproduktiv hälsa i Somalia, ett land där ett av fem barn dör innan fem års ålder.

2014

Filmaren och kulturjournalisten Neta Norrmo med sitt projekt Women on Walls, en konstnärlig dokumentär som följer ett projekt med samma namn i Egyptendär gatans bilder används för att väcka frågor kring kvinnans roll i det offentliga rummet.

2021

Maj Wechselsmann för hennes projekt om den socialistiska agitatorn Kata Dahlström, den första kvinnan i ledningen för ett politiskt parti i Sverige.